Sommar i Sverige Del I - To the homeland!

För 23 dagar sedan satt jag hemma i min lägenhet i Glasgow, precis som jag gör nu, och bloggade i väntan på att få åka ned till stan och börja resan hem. Nu väntar jag bara på att Olle ska komma hem från jobbet! Idag blev det dock ingen frukost tillsammans, och jag antar att det inte heller blir lunch, såsom det blev den resdagen för länge länge sedan... Det blev inte heller någon promenad med maken till jobbet idag, för jag sitter ju här med en massa bloggjobb framför mig! Tisdagen den 12 juli blev det dock en mysig morgonprommis, fast kanske mest för att ta ut pengar till taxin senare. Där rök den romansen.

Lite mer romantiskt blev det senare då vi käkade lunch tillsammans. Jag tog mig som sagt in till stan med en taxi, och en chaffis som var väldigt pratglad & trevlig, och Olle mötte mig på busstationen. Vi funderade på om vi skulle gå och äta någonstans, men vi var lite nervösa över att min buss skulle åka ifrån oss, eller att Olles lunchtimme skulle ta slut. Alltså blev det romantisk lunchdeal från Sainsbury's som intogs på en knallorange bussbänk. Härligt! 

Redo för romantisk bussbänks-dejt & avresa!

Kyckling-lunch & dessert, det ni! 

Bussresan därefter gick bra, jag fällde bara en liten tår när jag var tvungen att säga hej då till Olle. Det hjälper att Olle brukar gå direkt efter att jag satt mig på bussen, där är det ingen som hänger kvar och vinkar inte! Dessutom pluggade jag omgående in hörlurar med podcasts, och det är svårt att bli känslosam med snack om bränsleproducerande bakterier i öronen...

Jag sa hej då till ett mulet Skottland på vägen till Edinburgh. 

Allt gick även bra på flygplatsen, trots att jag var mäkta irriterad av att ha så många svenska människor omkring mig i kön till väskinlämningen. Tur att mina hörlurar tar hand om det mesta ljudet! Säkerhetskontrollen var snabb & smidig, om än lite stressad. Taxfree-titten blev snabb, eftersom jag trodde att tiden var knapp efter jättekön till väskorna. Det var den inte, för planet var nämligen lite försenat... 30 min försenade var vi när vi steg på, och efter att ha köat på asfalten för att komma in på någon oanvänd runway så var vi 50 min försenade. Nu började det bli lite svettigt för tidspessimisten, jag hade ju bokat Y-buss inte långt efter att planet nu skulle landa! Jag som trodde att över en timme var gott om tid att hämta ut väskan och kolla passet.

När man är stressad & på dåligt humör är det alltid bäst att ha en Snickers i handen.
 Ni har väl sett reklamen?

Här satt vi och väntade i ca 20 min...

Trots allt blev flygturen ändå rätt trevlig (det finns ju inget jag kan göra åt förseningar i luften direkt), jag satt nämligen granne med en tjej från NZ som var bloggare. Hon var trevlig, fast lite mer seriöst bloggande än mig. Vi började pratat när jag noterade att hon också skulle gifta sig, och hade problem med planeringen eftersom det skulle vara i ett annat land (japp, jag läste lite över axeln på henne). Tråkigt för Migrating Miss (som hennes blogg heter) att hon inte har en Mami som kan hjälpa till!

Molntäcke över Skottland, men som alltid skymtar man hav i Danmark, och svensk mark med sjöar i Sverige!

Så kom landningen. Normalt brukar jag känna mig superexalterad när planet når svensk mark, men nu var jag bara sjukt stressad. Vi landade 19.40, och min buss gick 20.15. Dags att lubba alltså! Som tur var satt jag rätt långt fram och hann av snabbt, och jag gick/sprang fort som fan upp- och nedför trappor och genom korridorer för att komma nästan först till passkontrollen. Där gick det också snabbt, och efter det var det bara väskan vi väntade på. Med ett öga på klockan stod jag och blängde på bagage-bandet och önskade hårt att det skulle slå igång, helst tidigare än på utsatt tid, och till slut hände det! Jag hann alltså mirakulöst med bussen (som i och för sig var 5 min sen) 40 minuter efter att planet landat. Stressigt men lyckat!

När jag klivit på bussen, hälsad av busschaffisen Maggan (som Olle och jag även åkte med mot Arlanda i tisdags), kom nästa problem: hur kontaktar jag päronen? Min telefon med skotskt SIM funkar som bekant inte på svensk mark, så i julas fixade jag ju ett svenskt. Så här bra gick det:  

I med det svenska, än så länge inga problem. Måste ha PIN-kod, var har vi den? På en bild på telefonen. Typiskt! Byt till skotskt igen, hitta bilden, memorera koden. I med svenskt, tryck in PIN. Inne, tjoho! Då dog batteriet... Fram med datorn, i med laddsladden (adaptern låg i bagaget, så det var bara att köra USB). OK, telefonen är vaken igen, dags att ringa. Inget saldo?! Jädrans Halebop hade laddat ur det jag hade i julas, så efter allt mitt kämpande gick telefon-jäveln ändå inte att använda! Fram till Maggan för att fråga om WiFi-lösen i Uppsala, så att jag kunde använda Skype. Medan jag gjorde det ringde pappa på min svenska telefon. Neeeeeeeej! På med WiFi, och ring pappa på Skype. Han hör inte vad jag säger, perfekt. Mer WiFi, den här gången på datorn, för att ladda Halebop. Sådärja, nu funkar vi. Vilken jävla cirkus...

Jag kom hem till slut i alla fall, efter en alltid lika irriterande paus 20 minuter hemifrån i Tönnebro. Genom dimman som låg tjock över Tönnebro och framåt for vi mot päronen, som trots min dåliga information (telefonjävel!) fanns på plats för att hämta precis i tid på Resecentrum. Vilken tur att de har koll, och att Y-buss nästan alltid är i tid. Prisa Maggan!

Över vattnet var det klart i Tönnebro, men när vi närmade oss Söderhamn var det
 alldeles vitt utanför fönstret, jag trodde inte att stackars Maggan skulle se avfarten!

Sverige en stilla, sen men ändå ljus sommarkväll. Det är grejer det!
Även om man sitter i Tönnebro & häckar...