Igår påbörjade Anna resan hem till Sverige med mig vid sin sida. Det gick inget vidare måste jag säga, Skottland ville behålla henne här. Det blåste storm redan på morgonen, och det blev inte bättre. Vi kämpade oss till tunnelbanan i vinden, och upptäckte att Hillhead station som vi skulle av på var avstängd. Så vi fick åka till Kelvinhall, gå därifrån på gator täckta av sopor från otaliga omkullblåsta soptunnor och bitar av träd. Jag lyckades skriva ut vår hostelbokning i universitetsbiblioteket och vi gick till Kelvinbridge för att åka till stan. Väl på stationen får vi reda på att alla bussar och tåg är inställda på grund av stormen. Bara att vänta. Med godis så klart!
En halvtimme senare, efter att stationen började bli riktigt packad med försenade resenärer bestämde sig personalen för att skicka ut en testbuss mot Edinburgh för att se hur långt den kom. Den hoppade vi på! Vi blev varnade gång på gång om vädret, och de sa att de var värre efter motorvägen, där det är så öppet. Vår busschaufför var engelsk och vad vi förstod ny i Skottland och hans kolleger skrattade gott åt hans olyckliga välkomnande i landet ("Welcome to Scottish weather!" - "Bloody 'ell mate, you're telling me?!"). Tydligen hade han tidigare fått köra till Inverness i storm, och hamnat på ett fält som han sen använde som väg innan han tog sig upp på vägen igen. Han var i alla fall jättetrevlig, glad och rolig. Innan vi lämnade stationen kom det in en kille i reflexväst och informerade oss ännu en gång om att chansen att komma till Edinburgh inte var stor; vädret var inte alls nådigt. Chaffisens svar på detta: "And they're sending out the English guy to test it! Seatbelts on please, everyone!"
Så, äntligen skulle vi få komma iväg. Då kunde vår stackars engelsman inte ens starta bussen. Rejält komiskt när reflexvästen fick komma in och hjälpa honom... Vid den här punkten började jag kolla emergency exits och glashammare!
När vi äntligen kommit ut ur Glasgow var det första vi såg efter motorvägen en gigantisk kyrkogård. Lovande... En massa får räknade vi också så klart, men utan att somna. Vi funderade över hur det kom sig att de fortfarande stod där och tuggade när det blåste så mycket.
Det gick bra för oss fram till Harthill där vi stannade ett tag. Där såg man tydliga spår av stormen dock. En turistbuss stod på rastplatsen med delar av taket sönderblåsta, och busskuren vi stod vid var manglad, glaset var utblåst i flera rutor. På väg från Harthill mot Edinburgh blev det värre och värre. Vinden tilltog och vi såg en hel del nedblåsta skyltar och stora träd längs vägen. Strax innan Maybury blev jag nervös, för då kändes det att det blåste, och det märktes att det påverkade bussen. Man kände vinden, och vi fick även väja häftigt för något som låg på vägen.
Vi kom till slut fram, hela och välbehållna, till St Andrews Square Bus Station i Edinburgh. Jag måste säga att det gick snabbt att komma fram, för det var inte mycket trafik ute. Man måste ju se det från den ljusa sidan!
Vi mötte min vän Frances från arkeologin i Edinburgh för lunch på City Art Centre Café. Jag åt en jättegod paj med honungsrostade grönsaker, Anna åt bakad potatis och Frances, nybliven icke-vegetarian, åt en sallad med parmaskinka och massor av ost! Vi var rätt länge på fiket, det var mysigt, och kul att träffa Frances.
Efter maten checkade Snuden och jag in på Smart City Hostels @ Blackfriars Street, riktigt fräscht och fint, och billigt, det gillar vi! Sen gick vi på upptäcksfärd i stan, vi var på Grassmarket och kollade in hunden Bobby i gamla stan @ Greyfriars, och sen räddade Harry Potters födelseplats oss från vinden ett tag, när vi fikade på The Elephant House @ George IV Bridge (som är alldeles jättejobbig att gå över om man inte gillar höjder) där J.K Rowling skrev sina fantastiska böcker. Vi satt vid ett mysigt bord, mellan alla elefanter. En stor julgran täckte tyvärr den fina utsikten, men fikat var grymt! Varm choklad med jättegott och chokladigt skummat mjölktäcke, Millionaire's Shortcake och en gigantisk croissant med mandelmassa i och med ett täcke av florsocker. Snuden antog min icke-slick-utmaning och klarade det med bravur! Grattis!
Efter fikat blev det vindigt på Royal Mile innan Spunken tyckte att vi kunde komma och ta en öl på rugby-puben Teuchters där hon jobbar som bartender. Visst, lätt som en plätt. Två kartor, 5 utfrågade personer, 3 led-sms och ca en och en halv timme senare var vi äntligen inne och skyddade från regnet och kylan. Det var en jättemysig pub och det var superkul att träffa Spunken igen! Vi pratade och pratade och drack en del öl och cider. Snuden och jag delade även på lite haggis, riktigt smaskigt faktiskt. Som en blandning mellan pölsa och köttsoppa. Anna drack sin första "öl", Olles favvis, ingefärsölen Crabbies.
Vi var med Spunken och hennes vänner Graham, Tony och nyförlovade Christine till ungefär ett på puben, därefter gick Anna och jag hem, och de andra gick ut och dansade. Förutom att träffa Spunken igen så var det roligaste som hände under kvällen Snudens handtorkspanik. Hon skulle visa mig ett sår på handen på toaletten och gick för nära handtorken, som satte igång och var väldigt högljudd. Tänk er en katt som smyger vid en dammsugare som plötsligt slår igång. Så såg Anna ut. Ren panik i ögonen, skutt rätt upp i luften, uttalandes ett mystiskt, skrämt ljud. Jag asgarvade hela vägen ut i baren... Obetalbart!
Vi fick sova lite mindre än tre timmar i natt innan vi släpade oss upp vid fyra. Personalen var så snälla och hade fixat frukost åt oss, med flingor, yoghurt, melon och saft. Mycket vätska där, väldigt förutseende: det behövdes...
Vi var nästan ensamma i centrala Edinburgh när vi kom ut kändes det som. Vi mötte några som var på väg hem från krogen, efter dans eller jobb. Vi plockade upp en snubbe på väg till samma Airlink som Anna skulle åka med från Waverley Station. När jag lämnat Anna på bussen knatade jag iväg på min egen resa: hem! Jag fick vänta en timme på första Citylink 900 till Glasgow som gick 05.55, och under den tiden åt en automat upp £1.50 för mig utan att jag fick någon flaska med vatten.
Klockan 7 var jag hemma i Glasgow igen, och jag kastade mig på tunnelbanan för att hinna hem innan Olle gick till sitt nya jobb, som han började på idag. Jag upptäckte honom snoozandes i sängen. Han började visst inte förrän tio... Jag mös ner mig lite också, och sen åt vi frukost tillsammans innan Olle var tvungen att ta på sig en av sina sexiga kostymer och gå till jobbet.
Nu har jag varit ensam i snart 6 timmar. Har inte sovit en blund, utan har istället tvättat och städat. Och möblerat om i köket. Organiserat i besticklådan, vikt alla mina kläder... Nu har jag slut på idéer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar