Idag, direkt efter en biologiföreläsning om njurarna som gjorde mig otroligt kissnödig, hade vi äntligen vår presentation av grupprojektet Darwin's Dilemma, där vi argumenterar för varför Red Deer borde utrotas i Australien. Vi var första gruppen upp, vi höll tidsgränsen och alla klarade sig bra, fastän en del var ganska nervösa. Efter det fick vi svara på frågor från en "expertpanel" som inte alls var mycket till experter. De ställde helt irrelevanta frågor, och refererade hela tiden till Red Deer i andra länder än Australien, vilket ju inte alls var syftet. Dock fick vi efter detta frågor från publiken, och det gick mycket bättre, med intressanta frågor som vi kunde svara bra på. Det var riktigt intressant att lyssna på de andras presentationer, men när vi kom till de två sista grupperna hade folk slutat ställa frågor, och var generellt trötta på att lyssna, så jag tyckte lite synd om de sista presentatörerna.
Vi firade efteråt med muffinsen jag bakade igår. Alla tyckte de var jättegoda, och jag är så nöjd! En tjej trodde mig inte när jag sa att jag bakat de själv, hon trodde de var köpta, för dekorationerna var så fina. Stolt!
Jag spenderade tiden mellan biologin och kemin med Zoe, Jenny och Megan och vi gjorde vårt allra bästa för att få slut på muffinsen. Sockret gick dock olägligt ur blodet någon gång under kemin, och vi dåsade allihopa i slutet av föreläsningen. Tur ingen av oss snarkar...
Efter kemin bar det av hem för mig, och det tog ett bra tag - jag blev haffad av en gubbe jag brukar möta ibland när jag går till och från skolan, och han bad mig hålla honom sällskap uppför backen, som kan vara rätt jobbig. Vi gick armkrok, och Joe sa att han alltid tyckte det var så trevligt att möta mig, för jag sa alltid hej och log, och han gillade mina färgglada kläder. Han är nästan 90 år gammal, men jag lyckades få honom uppför backen där vi gick arm i arm, och han med käpp på andra sidan. Han var så gullig, kallade mig för love och dear hela tiden, och glömde mitt namn konstant. Han var så tacksam, och sa att jag var en sån gem för att jag följde honom till dörren. Vi mötte en äldre kvinna på vägen också, kanske 50-60 år, och hon kände tydligen Joe och han henne (men han kom inte ihåg hennes namn!).
Inte nog med detta, jag lagade mat alldeles själv idag, det blev pestopasta de luxe (med pinjenötter, paprika, körsbärstomater, pepparsalami och parmesan), och nu har jag knåpat ihop en introduktion till min labbrapport om metabolism och energiförbrukning, så nu tycker jag att jag är värd en seriekväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar