Juljobb

Så, julen är över och imorgon ska jag in till jobbet igen. I och för sig bara en liten stund för att dela mina celler, men ändå. Det kommer bli ensamt där inne i mörkret, jag är en av de få som ska in (möjligtvis den enda...). Jag tar nog med mig Olle och sätter honom på kontoret så jag har lite sällskap i byggnaden i alla fall.

Vi la några utmanande jobbveckor bakom oss när vi gick på julledighet i fredags. Jag började för två veckor sedan med en hemsk lunginfektion som inte ville ge med sig, så jag var hemma två dagar i början på veckan innan jag masade mig tillbaka en onsdag. Jag hade fortfarande en hemsk hosta så jag försökte hålla mig borta från folk, men mina kollegor verkar hittills ha varit immuna (förmodligen för att jag fått det från dem). De var väldigt snälla och oroliga över mitt välmående dock, tydligen hade min frånvaro märkts av både på kontoret och under luncherna. Det var skönt att vara tillbaka, men min röst höll inte riktigt för allt snack som normalt avverkas under en arbetsdag, jag var alldeles rå i halsen när jag kom hem...

Olles meducin för ont-i-halsen. MAT!

De var extra glada att ha mig tillbaka då jag tagit med mig lite kakor till jobbet, men det blev lite väl mycket till slut, för de hade flyttat vår Fikaklubb från torsdagen till onsdagen så vi hade alldeles för mycket kakor där ett tag! Mina apelsin-choklad-cookies var i alla fall uppskattade, och Mel's Twix-kakor var minst lika goda. James's "bullar" var lite... speciella och jag var inte ett jättefan, så jag höll mig till kakorna. Under fikat fick jag höra allt om måndagens jullunch och alla hemliga tomte-presenter också. Summa summarum: alla var hyfsat nöjda med sina paket, och vissa lämnade lunchen väääääldigt sent och inte helt nyktra!

Det blev apelsinchoklad-cookies och en choklad & chai-tigerkaka som följde med till jobbet.

Jag tyckte nog ändå att Toms julklapp var bäst: nosen ändrar färg beroende på te-tempen! 

Den största utmaningen under onsdagen var seminariet för mig, det är väldigt svårt när man är lite sjuk att låta bli att hosta i ett väldigt tyst rum tätt packat med folk som inte vill bli sjuka. Jag gjorde rätt bra ifrån mig, men jag föredrog för- och eftermiddagens jobb då jag satt i källaren och dissekerade mina mygg. Jag var ensam större delen av tiden och spenderade bara någon timme med Floriane vid min sida, och jag lyckades hålla hostandet under kontroll rätt bra. 

Under torsdagen mådde jag ännu lite bättre, vilket var lyckosamt då dagen var rätt stressig. Jag var fullt upptagen med att dela mina celler när Christie kom och meddelade att Tom behövde mig. Efter lunch blev det sedan mer stress med en beställningsrush då jag satt helt ensam på kontoret medan resten var på kurs. Jag hade också ett långt telefonsamtal om framtida skolbesök, och efter det återvände jag till min källare för mer dissektioner (som Tom alltid är så impad över nuförtiden, för jag är snabbare än honom). Jag kom tillbaka till ett dystert kontor (kursen hade inte producerat resultaten vi ville ha) där Steph och Tom desperat försökte muntra upp Christie med att dra christmas crackers. Tyvärr fanns bara hattar och dåliga skämt inuti, inte vodka eller vin som Christie önskade sig...

Kvällen spenderades hemma med Olle som lagat mat och sedan även hjälpte mig att laga mera till fredagens knytis på jobbet, allt medan vi telefonade med syster. Vi är så effektiva!

En julöl och en pulled lamb-wrap senare så blev efterrätten en varm choklad att dela på.

Olle hann testa nya kameran på telefonen under kvällen, trots att han var så upptagen med pussel & matlagning. 

Fredagens knytis var en blandning av lite småtråkigt häng och god mat, lite som det kvartaliga personalmötet i måndags. Hela CVR samlades för en lång föreläsning med diskussioner om vad som pågår inom centret, ny utrustning etc. Tråkigt, men julbuffén efteråt var super! Klart värt att frysa häcken av sig i en föreläsningssal (någon hade öppnat en dörr ut i korridoren utanför, det var helt sjukt kallt).

Tisdagen blev en tung dag för oss, ingen bra avslutning på året alls. Jag satt på kontoret och fixade med mina order-filer när Tom kom gråtandes in och började gå fram och tillbaka, oförmögen att kommunicera till mig vad som var fel. Efter ett tag kom det fram dock: "Everything is dead. Everything". Då vi haft lite av en kris veckan innan under fredagen med en speciell myggsort (äggen ville inte kläckas, de såg ut att ha blivit infekterade av något, förmodligen något från de otestade äggen Steve tagit med sig från Malaysia) så trodde jag att han menade att den myggsorten var död. Men nej då, han menade att ALLT var dött. Jag följde med honom ner i källaren och värmen kändes ända upp i trapphuset. Alla dörrar till insekteriet var vidöppna och värme och fukt bara bolmade osynligt ut. Glasögonen fick tas av så klart, men de behövdes inte för att se förödelsen. En byggare hade kvällen innan, efter att vi gått hem, kommit in orapporterad och utan tillåtelse och bytt vår fukt- och temperatursreglerings-enhet. Han vred den till rätt temperatur, men glömde att inkludera regulatorn. Han stängde sedan av vår enhet och bara gick, bara antog att allt funkade. När Tom öppnade rummen på morgonen var första rummet uppe i 40°C och inre rummet, med alla insekter var 60°C varmt! Fukten var uppe i 100% och det hade regnat kondens större delen av natten. Golvet var som en stor pöl, tejpen hade smält av burarna och delar av hyllorna hade ramlat sönder på grund av all vätska. Om man klämde på dem kom det ut vatten. Allt var så klart dött, och vi spenderade resten av dagen med att städa mygglik till höger och vänster. Tom försökte desperat få tag på Steve medan Steph och jag chippade runt i blöta skor och städade. Till och med en halvtimme efter att vi öppnat dörrarna var rummet 30°C varmt och vattnet och all etanol som fanns där inne var nästan för varmt för att hålla i. Vi fick hindra Emilie, som desperat ville veta om alla maskiner fortfarande fungerade, från att plugga in dem i kontakter också - med så mycket vatten runtom kring, och förmodligen I maskinerna! Det var ett under att byggnaden inte brann ner under natten, men det var väl på grund av all fukt. Vi hade mycket brännbart material där inne...

Vid 54°C dog termometern. Och förmodligen allt annat...

Till slut dök Steve och de andra cheferna upp och de var asförbannade. Byggarna som fortfarande var där, och låtsades som inget hade hänt, blev utkörda. De förstod inte vad de gjort, vi hade specifika myggsorter där inne som ingen annan har, som Tom spenderat 3 år med att kreera. Cheferna spenderade sedan resten av dagen med Tom och Emilie och vår centerdirektör med att planera en stämning för de skador (till ett värde av miljontals pund) som åsamkats. Steph och jag städade klart och gick helt förstummade och förstörda tillbaka till kontoret, där Christie (som kommit in sent som vanligt) oförstående väntade på en förklaring. Alla kollegor som ännu inte gått på julledighet kom förbi också, Claire med munkar och Jim med en halv flaska champagne från deras jullunch dagen innan. Det hjälpte inte speciellt mycket dock. Vi trodde Tom skulle ha en panikattack, allt hans jobb var förstört! Han verkade rätt lugn dock, men ingen av oss gick hem förrän han gick hem. Inte läge att ha honom själv på kontoret...

Olle bjöd på värmande tomatsoppa och wraps till middag, perfekt mitt i allt skitväder.

Onsdagen blev efter allt drama en väldigt lugn dag. Christie kom inte in och jag och Steph jobbade halvdag. Vi hade inte mycket att göra heller, vi städade labbet och organiserade om lite, splittade våra celler och lyssnade i ett desperat försök till att muntra upp oss själva (och Tom) på lite julmusik... Steph tränade oss båda i flytande kväve-förvaring av celler och sedan var det dags att gå hem. Trots att jag gick med Steph blev till och med promenaden till tåget otrevlig, vi fastnade mitt i en storm av snöblandat regn och enormt hagel. Jag kom hem till en halvdagsledig Olle helt genomvåt och hungrig. Han var dock upptagen med att lägga pussel, så jag tog hand om mina egna dyngsura kläder (men blev bjuden på mat!). Kläderna hade sedan inte varit torra länge då vi under en tripp till affären på kvällen blev nedregnade igen. Kul väder här alltså...

Vi såg inte mycket av solen kan jag säga, bara en glimt på morgonen...

Torsdagen blev inte bättre vädermässigt, det regnade rakt igenom och himlen var så mörk att det aldrig riktigt blev dag. Bara Tom och jag var på kontoret också, så det blev lite av en halvdag. Vi hade ju som ingenting att göra mer... Vi bokade flyg åt Tom som ska fara till Malaysia och Australien för att se om forskningsgrupper vi samarbetar med har några ägg kvar av våra sorter som vi kan starta om kolonierna med, och dessutom städade vi ännu lite mera i insekteriet för att de nya byggarna som ska reparera allt ska våga sig. Vi förstod inte riktigt varför, det fanns inget farligt i L2-insekteriet innan katastrofen, och efter att ofrivilligt ha desinficerats i 60°C var allt rätt dött och väääääldigt ofarligt. Mesar.

Sista dagen blev sedan en rekordkort dag: vi kom in vid 10, frös lite grejer och delade lite celler, sedan drog vi hem. Tom hade kunnat gå tidigare men väntade tålmodigt medan jag jobbade med mina celler (han har inga) för att han ville skjutsa mig hem i regnet. Han är så snäll och omtänksam! Ingen märkte att vi gick heller, för vi var de enda som var där i princip. De flesta hade redan gått på julledighet. Kändes lika ensamt som det kommer att vara för mig imorgon förmodligen, men då hade jag ändå Tom & Christie där. Jag tar nog som sagt med mig Olle imorgon!