Graduation Day II - Ceremonin

Efter att vi skilts från våra gäster vandrade vi mot vår lilla kammare där vi skulle förberedas med instruktioner för hur man håller sin huva och ger den till the Mace Bearer (som sätter på den igen på scen), hur man går upp på scenen och kommer ner, vilka man tackar, tar i hand och pratar med... Mycket tekniskt! Gästerna fick sina egna instruktioner tydligen, fast Mami satt mest och tjuvkikade in över kanten in i vår kammare från sin läktarplats!

Papparazzi-Mami i farten igen, kolla på alla fina (lite otydliga) gäster i Bute Hall!

När instruktionerna (som vi förresten inte hörde speciellt bra alls, eller såg - för mycket mummel och långa människor. Tur att man inte var först upp!) började sina kallades vi en och en in i salen i sätesordning, så att allt skulle bli rätt när vi skulle upp på scenen. Man vill ju inte få fel diplom! Först kallades alla MSci-studenter, och jag fick lite panik när jag inte kallades med alla andra från Mikrobiologi. Dock satt jag till slut precis bakom dem, det var ju bara så att Neuroscience skulle sitta emellan dem och mig som Parasitolog. Alfabetisk ordning, det är grejer det. 

Jag såg mig om efter Mami, men det var hon som hittade mig först.
Jag visste att den röda färgen var en bra idé!

Hon vinkade som en galning bakom pelaren, så till slut fick jag syn på henne (och pappsen
så klart!).

Så fort alla kallats in och satt sig fick vi mera instruktioner, den här gången av organisten. Han skulle spela universitets hymn då alla rektorer och professorer vandrade in, och ville att vi skulle sjunga starkt och vackert med honom och alla gäster på latin, därav fick vi en liten sånglektion. Jag tyckte bättre om musiken som spelades på väg ut: Coldplay! 

Sångövning...

Själva ceremonin när den väl kom igång gick lite väl snabbt för mig, för vi var ju de första att gå upp i princip. Det var bara upp och ställa sig i kö, få namnet bekräftat två gånger, upp på scenen och bli toppad med en kudde, få diplom och tacka, och sedan ner igen. Allt var över så fort! Därefter var det bara en dryg timme av klappande för andra tills man äntligen fick sträcka på benen igen och se sina gäster. Pappa satt tydligen och spanade på en uråldrig professor som sov rätt tydligt mellan alla klappningar. "Jag ger blanka fan i din examen, jag är trött!".

Grattis Leon!

Grattis Felix!

GRATTIS TILL MIG!

Vi paraderade ut ur salen och nedför sammetsbeklädda blå trappor för att möta upp
 universitetets officiella säckpipespelare, som ledde oss och alla professorer runt en av
 våra kvadranglar, där gången var kantad av extra gäster. Linda, Daniel och kidsen stod i
 början allihopa och hejade på!

Mot slutet av turen runt hade Mami & pappa kommit ut och stod i Cloisters för att hitta mig. Jag släpade ditt resten som jag hittat på rundvandring, och så drack vi alla mimosas! 

Jag fick superfina blommor av pappa & Mami!

Av Linda och Daniel fick jag en speciell tavla...

...och av University of Glasgow "fick" jag ju så klart ett efterlängtat diplom!

Japp, jag var nöjd!

Efter att ha halsat lite drink blev det en runda runt för att hitta lite polare med Hampus som fotograf. 

Andrew, min kära vän och tillika MSci-student i Molekylär Biokemi hittade vi nästan
 på en gång (eller så hittade han oss...).

Bästa vännen, Skye från Virologi.

Vi tog inte bara bilder med vänner, utan även med gulligaste fnissblåsar'n (och hans skitfula skor)!

Vi lyckades plocka upp en handfull med folk på vägen till riktmärket.
Från vänster: jag (duh!), Jeni, 3x random virologer, Skye i vitt, Abby, Michel & Duncan. 

May the force be with us, because graduating we are...

Efter vår rundtur blev det rundvandring & sightseeing för att visa besökarna runt Hogwarts, och för att hitta privata platser för officiella examensfoton. Tack Mami, de blev suuuuuuperfina!

Hela familjen var med och stöttade.

Jädrans huvan var på sned som vanligt.

Utanför kapellet.

Efter fotosessionen klämde vi in oss med alla andra i Uni-shoppen för att kolla souvenirer (rabatt för alla graduates!), och pappa och Eva köpte en present till mig som jag verkligen ser fram emot att få! Smyckesbolaget Eva & Eva (jag skojar inte, Mami Eva fick syn på smycken från Eva & Eva!) var på plats från London och erbjöd olika graverade smycken, så jag fick en ring beställd av mina föräldrar. Snart kommer den, och jag längtar!

Därefter fanns inte så mycket mer att göra, än att vandra runt West End på sightseeing med familjen, och leta efter mat. Jag var fortfarande iklädd kåpan så klart, för jag fick ha den fram till klockan 5. Varmt och skönt!  

Hej då GU...

Det här nog den sorgligaste bilden av mig någonsin, jag blir lite känslosam varje gång jag ser den. Jag bor fortfarande här, och jag går förbi hela tiden, men jag pluggar inte längre på University of Glasgow. Så många år, så mycket som har hänt... Vänner jag fått som jag aldrig glömmer - i andra studenter från alla möjliga städer & länder och i professorer och mentorer, som betytt så mycket för mig under så lång tid. Alla saker jag lärt mig, som jag (förhoppningsvis) aldrig kommer att glömma, och alla erfarenheter som gjort mig rikare. Jag grät inte mycket på min student, och inte heller på min examen här, det var mest lycka jag kände. Men. När jag lämnade kåpan senare på eftermiddagen, när jag fick min bamsekram av pappa, och när alla i salen under ceremonin stod upp och applåderade oss studenter i ett mäktigt vrål... Då kom tårarna, trots att jag försökte blinka bort dem. Jag har aldrig varit så stolt över mig själv och mina klasskamrater, och sällan så tacksam över min familj som alltid är, och även under den dagen var, vid min sida. I Skottland, i Sverige och vart jag än är, de finns alltid med och hejar på, och det finns ingen bättre känsla! Till och med Olle satt och glåmade på kontoret med sina kollegor (det är inte som att utbetalning av miljonbelopp i löner är någon tidskänslig syssla!). Med mig var han som alltid när jag kollade ned på vänstra ringfingret på min blå sten. Just nu är han på jobbet dock, och jag sitter här ensam och dravlar på. Så kan vi inte ha det. Nästa!