Taxi här i Skottland ligger på en tredjedel av priset för taxi i Sverige, och taxibilarna är supergulliga, typiskt brittiska med en liten nummerflagga mitt på taket. Man får plats med förvånansvärt mycket packning också, något taxichaufförerna inte alltid uppskattar!
Väl på vandrarhemmet fick vi ett rum för fyra, med två utomordentligt obekväma våningssängar, en inte så välkomnande doft av mögel samt en för Storbritannien mycket karaktäristisk och småsmutsig heltäckningsmatta. Vi dumpade våra grejer och begav oss genast ut för att hitta till vår första lägenhetsvisning, någonstans i staden varken Olle eller jag någonsin besökt.
Vi gick runt i princip hela West End istället för att gå raka spåret och snubblade av en tillfällighet på vår destination efter två stressiga timmar. Och då var vi för tidiga. Så vi gled in på en servering i det halvsjaskiga kvarteret och fick i oss välbehövlig energi i form av soppa och panini.
Lägenheten var liten, äcklig och snuskig med en ytterst skrämmande och smutsig betongtrapp och låg i källaren på en knarkarkvartig byggnad. Den trevliga tjejen som var på samma visning, och som för övrigt också pluggar på Glasgow University, och gillar koreansk fisk, höll uppenbarligen inte med oss, och verkade väldigt intresserad.
På väg tillbaka till vårt o så olockande boende från Corunna Street hittade vi en park där vi sprang på den skotska versionen av Mr Bean. Jag kunde inte urskilja ett ord av det han sa. Läskigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar