Jag började i måndags med att bli dränkt i en häftig regnskur på väg till skolan efter att ha lämnat Olle på väg till tunnelbanan. Lektionen var i en byggnad jag aldrig varit i förut, så jag skyndade mig att, likt en universitetsfärsking, kolla kartan vid en av grindarna. Lyckligtvis var det inte så långt, men egentligen spelade det väl ingen roll, jag var ju redan genomblöt.
Huttrande kom jag in i Kelvin Building där jag fick lite sympati av en städerska innan jag letade mig fram till en helt tom sal, ca 40 minuter tidig (Olle måste gå mycket tidigare än jag måste, men vi vill gå tillsammans ändå). Jag spenderade tiden med att läsa på Ipaden tills resten av klassen började droppa in. Djupt inne i min bok hoppade jag till lite när Joanna med en smäll satte sig bredvid mig, men när jag fick syn på vem det var åkte boken snabbt undan och vi använde tiden innan lektionen till att pladdra om en massa saker.
Efter ett tag slöt även Beth och Zoe upp. Det var så kul att se alla vänner igen, det verkar som att många av mina före detta klasskamrater läser Immunologi, för jag kände igen vartannat ansikte i salen. Lektionen var en lite halvtrist introduktion med fakta om kursen (som alla lektioner varit fram tills nu), men kursföreståndaren var bra (jag hade verkligen sett fram emot den här kursen, för jag hade Dr Gracie förra året i biologi, och han är super!).
På väg ut ur salen (vi var många där - vi har till och med ett overflow classroom i Boyd Orr Building som länkas till huvudklassrummet via video) hör jag en röst några trappsteg bakom mig som ropar: Sara! Jag vänder mig om, och där står han, solbränd och oförskämt pigg: Marios. Han knuffar sig ner till mig, jag får en revbensknakande bamsekram, två kindpussar och lite sommaruppdateringar (han hade inte jobbat alls, utan hängt på beachen hela tiden) innan vi sveps isär av folkströmmen (det är packat med folk i flera korridorer från salen till ytterdörren som försöker komma in).
Efter immunologin spenderade jag och Beth vårt tvåtimmarshål med att läsa i bibblan och käka med Jenny på QM innan vi traskade till nästa introduktion: Molecules of Life. Hugh Nimmo är inte jätteskojig, men det är inte ett alltför svårt ämne tror (och hoppas) jag, så det ska nog gå bra. Efter MoL gick jag ensam vidare mot min drömkurs som jag lyckats få en plats på: Forensic Bioscience (vi kan kalla den min CSI-kurs för enkelhetens skull).
Där träffade jag Island Girl (Ellie) och Nicole, och senare Zoe. Det var en mycket upplysande introduktion, och jag kan knappt vänta tills jag får sätta tänderna i det här ämnet! Vi ombads att lämna våra blodgrupper innan vi gick, har ingen aning om vad det handlade om...
Igår började jag morgonen med att skaffa två nya vänner. Chloe, en ny student från Cypern, var lika tidig som jag för Human Form & Function, och hon var lite nervös så hon frågade om hon fick sitta med mig. Vi snackade en massa och bytte nummer, och det blev ännu bättre när hennes vän Olga från Slovakien kom. Hon hade nämligen bott i Sverige i 6 månader, så vi snackade lite svenska.
Föreläsningen och föreläsaren var super, jag är riktigt taggad för den kursen! Dr Val Fallon verkar strikt, men riktigt duktig och engagerad.
Jag hade ett tre timmars hål efter detta, då jag läste lite mer i bibblan innan jag sprang in i Scott som skulle till samma lektion som mig. Ännu en ny byggnad och 11 trappor upp till salen där vi ska ha Physiology & Neuroscience. En äldre, lite rund herre som såg otroligt tråkig ut mötte oss i salen. Vi blev genast oroliga. Men han sa att han bara ville hälsa välkommen, och att hans yngre kollega snart skulle komma och ta över och fixa med alla inställningar och knappar, eftersom han var bättre på modern teknik. Pfeew, alltså! Eller..?
Gubben som kom in kan inte ha varit mycket yngre än den första, och han som var så bra på teknik använde sig av OH(!) för sin presentation. Han hade en hög med blanka papper med sig som han skrev och ritade på under timmens gång (detta betyder att hans presentation inte kommer att finnas tillgänglig på Moodle för revision, så missar man en lektion...). Men han delade i alla fall ut ett papper fullproppat med minimal text och ett uråldrigt svartvitt diagram av hjärnan och ryggraden. Mmm, de där lektionerna kommer att bli skoj...
Så var den andra skoldagen slut! Jag knatade med Scott hemåt och sprang in i Rachael på vägen. I måndags mötte jag Marios och en finsk tjej som jag aldrig minns namnet på på väg hem, så det blev lite mer kramar och kindpussar innan jag fick komma hem då. Varför händer alltid sådana här saker när man är kissnödig?!
Så har vi kommit till denna onsdag till slut. Idag hade jag tre lektioner, Immunologi i morse och efter två timmars hål Mikrobiologi och CSI, mikrobiologin var den enda nya kursen. Innan den hände något mystiskt. Jag satt med tjejerna och pratade, och kom helt plötsligt på mig själv med att svära på svenska. Polarna undrade vad jag sa för något, och jag sa att jag ibland kom på mig själv med att slänga in svenska ord, kanske för att jag hängt med min svenska gubbe hela sommaren. Men jag sa att det spelar ju ingen roll, ingen fattar i alla fall.
Då vänder sig killen framför mig sig om och säger på svenska att han fattar. Jag blir lite småchockad och tänker: Gud vad mysko! Och kul! Som vanligt hör jag att han är söderifrån, och han frågar vart jag kommer ifrån. Jag säger Sundsvall (störst chans att folk vet vart det är), varpå han säger: "Jaha, ja det är ju inte så trevligt!". Jag blir helt paff och vet inte vad jag ska svara, så han vänder sig bara om. Efter ett tag vänder han sig om igen och säger: "Sundsvall, det ligger typ en halvtimme från Stockholm va?". "Nej, snarare fyra timmar", säger jag. "Jaahaaa! Ja, jag har bara åkt igenom där en gång på väg till Umeå. Vi åkte förbi Gävle också. Jag kommer från Halmstad".
Jag log lite falskt och blev sedan räddad av vår superpeppiga föreläsare som började snacka om hur toppen Mikrobiologi är. Jag har aldrig varit i Halmstad, men jag hade god lust att säga att jag inte gillade stället, speciellt inte invånarna... Jag hajar verkligen inte varför han sa så, jag skulle aldrig säga så, speciellt inte om ett ställe jag bara åkt igenom (som jag knappt visste var det låg). Om han inte hade något vettigt att säga kunde han ju lika gärna ha varit tyst, drygputte! Resten av lektionen spenderade han med att sitta bakåtlutad och surfa och prata med personerna bredvid sig. Inga anteckningar där inte... Nej, han var knepig, jag tror jag föredrar mina skotska vänner!
Medan jag berättade för polarna vad han sagt på väg ut efter föreläsningen så haffade en tjej mig ur mängden och frågade vart jag köpt min kavaj, och om det var länge sedan. Hon tyckte nämligen att den var "beautifully tailored". Jag svarade lite pafft och knatade sedan vidare till CSI vid Western Infirmary med Zoe. Ju närmare vi kom lektionssalen, desto mer dunk-dunk hörde vi. Förbryllade såg vi sedan att det otroligt dunkiga dunket kom från vår sal. Vi går in och ser vad vi antar är vår föreläsare stå i full doktorsmundering och digga och smådansa lite till LMFAO's Party Rock Anthem, med Youtube-videon på den stora skärmen.
Jag har nog aldrig sett så många förvånade studenter som jag såg då, men diskodoktorn brydde sig inte alls. Fem över slog han av musiken och frågade om vi inte gillade hans musiksmak? Han fick inte mycket till svar, vi var lite konfunderade fortfarande... Men diskodoktorn var en riktigt bra, fascinerande och inspirerande föreläsare med 5 akademiska titlar och en massa erfarenhet och jobb. Vi fick se en hel del exklusiva bilder från olika kända och mindre kända brottsplatser och obduktioner och det var helt enkelt magiskt! Bästa lektionen hittills! Och när vi strömmade ut ur salen slog han på musiken igen...
Nu ska jag inte tortera er mera, det blev ett nedrans långt inlägg detta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar